De stora företagens inverkan på den ekonomiska sfären, men också på de sociala och miljömässiga sfärerna och därmed på hela den hållbara utvecklingen, är stor. Inom det rådande kapitalistiska systemet är väl fungerande, stora företag en förutsättning, vilket ger för handen att de dominerande ekonomiska tankemodellerna inom näringslivet är en av de styrande faktorerna för den framtida utvecklingen.
Vilken är då den dominerande tankemodellen i de stora företagen och näringslivet i dag? Den gängse föreställningen är att företagen har en intressentuppsättning. Intressenterna är emellertid inte jämbördiga. Aktieägarna är den viktigaste intressenten, och företagsledningens uppgift är att sluta avtal med övriga intressenter om deras framtida bidrag och belöningar. Det överskott i ekonomiska termer (vinst) som kan uppkomma tillfaller ägarna. Företagen reduceras till vinstfabriker och företagsledarna till lydiga fabrikschefer. Det leder till kortsiktigt och ensidigt agerande och minskat fokus på hållbarhet inom de ekonomiska, sociala och miljömässiga sfärerna. Vi benämner den en ”shareholder value”-fokuserad version av den klassiska intressentmodellen.
För att häva eller mildra effekterna av den ovan beskrivna versionen av intressentrelationer så krävs därför inget mindre än ett paradigmskifte mot ett mer jämbördigt intressentförhållande. Jag menar att det krävs en återgång från finansialiseringsfokuset till den ursprungliga versionen, det vill säga en ”stakeholder value”-fokuserad grundmodell. En sådan intressentmodell tar sin utgångspunkt i Herbert Simons kritik av företagens strävan efter vinstmaximering som den utformades och introducerades av bland andra Eric Rhenman och Bengt Stymne redan på 1960-talet.
I alla verksamheter krävs en uppsättning av intressenter, vars relativa betydelse kan variera över tid, och det finansiella kapitalet är ingalunda alltid det primära. I många företag är till exempel intressenter som tillför kunskapskapital, förtroendekapital, engagemangskapital eller lojalitetskapital mycket viktiga för verksamheten. Det är inte heller så att det finansiella kapitalet är det enda ”riskkapitalet”. Andra intressenter, som tillför andra nödvändiga resurser i form av kapital för verksamheten, till exempel kunskapskapital eller förtroendekapital, riskerar på samma sätt sitt insatta kapital som finansiärer eller ägare. Utifrån denna tankemodell blir företagets mål då ”summan av” intressenternas mål.
De exekutiva företagsledarnas roll blir då att balansera och utforma utvecklingen mot ett jämbördigt intressentförhållande, där de kan tillämpa ett helhetstänkande gällande hållbarhet i ekonomisk, social och miljömässigt avseende utan att längre vara helt beroende av aktieägare eller de aktörer som tillför det finansiella kapitalet. De kan då verka friare för att kunna navigera mellan att ta ansvar och att tillgodose olika intressenters krav och behov.
När de stora företagens verksamhet drivs utifrån en multiintressentbaserad (stakeholder value-fokuserad) företagsekonomisk tankemodell blir företagsledarna de som kan öka hastigheten i en svår men nödvändig omställningsprocess av samhällsutvecklingen. En dylik tankemodell skapar definitivt en ökad möjlighet att fånga komplexiteten och kraven utifrån en allsidig samhällsutveckling. En återgång till denna tankemodell har ifrågasatts, men krav på en mer allmän och hållbar samhällsutveckling, inte bara avseende den ekonomiska sfären, utan också den sociala och miljömässiga sfären, har skapat en ny situation, inte minst inför hot om olika framtida katastrofer, som gör denna modell absolut nödvändig. Men hindren är inte bara många och svåra, de är också tabubelagda.
Ett första hinder är ägarna av det finansiella kapitalet. Givet den nuvarande och ovan beskrivna dominerande företagsekonomiska tankemodellen borde de centrala aktörerna, som skulle kunna driva en snabb förändring mot en mer hållbar samhällsutveckling, vara makthavarna över det finansiella kapitalet. En förståelse för behovet av ett förändrat förhållningssätt, speciellt bland de intressenter som via ägandet av det finansiella kapitalet i dag har en maktposition, kan uppnås genom att dessa inser att risken annars är ”att man sågar av den gren som man sitter på”.
Ju sämre ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet, desto sämre förutsättningar för att skapa framgångsrika företag. ”Avkastningen/räntan” blir inte tillräckligt hög och kapitalbasen minskar på sikt. Företagen kan också riskera att tappa sin legitimitet, det vill säga de framstår som alltmer oönskade, vilket i förlängningen kan medföra att företag till slut måste lägga ner. Dessa makthavare har emellertid ännu visat stor passivitet, och de är inte beredda att överge nuvarande position och förhållningssätt. Agerande inom till exempel bankvärlden (till exempel att inte kraftfullt ingripa mot för banken ekonomiskt lönsam penningtvätt) och inom bilindustrin (till exempel att inte övervaka hantering och redovisning av avgasrening) har på senare tid tydligt indikerat detta. Ägarnas ensidiga inflytande och starka makt gör att man inte kan förvänta sig att de exekutiva företagsledarna i dag – i våra banker, finansbolag och storbolag mer generellt – kan eller kommer att ta mer socialt eller miljömässigt ansvar.
Corporate Social Responsibility är ett annat hinder. CSR har rönt framgång på basis av en vidgad syn på företagens roll och ansvar i samhället, men CSR har för de stora bolagen blivit en fråga för kommunikationsavdelningen. Ute i linjen blir oftast snävt ekonomiska termer avgörande för beslut och handlande. Företagsledarnas belöningssystem är också i första hand kopplade till företagens ekonomiska resultat. Gällande de större företagen är det intressant att följa utvecklingen av lönenivåerna för olika medarbetargrupper. Det är noterbart att i de flesta stora företag har man sedan länge överträffat den löneskillnad som mangementikonen Peter Drucker menade var rimlig mellan toppcheferna och arbetarna på golvet. Ett annat uppmärksammat agerande i relation till skapande av klyftor i samhället var när ett storföretag efter rekordbokslutsresultat valde att slopa årsbonusen till verkstadsarbetarna men samtidigt föreslog ökad aktieutdelning.
Ytterligare ett hinder är synen på och tillämpningen av äganderätt. Detta måste diskuteras i grunden. Det borde finnas ägarformer som bättre speglar multiintressentbaserad verksamhet. I dag dominerar aktieägarformen. Det finns också kooperativa ägarformer, med principen en röst per medlem, samt företag som ägs en intressentgrupp, till exempel de anställda. Det saknas emellertid ägarformer som bygger på flera intressentgrupper som är jämbördiga i ägandet och inflytandet, baserat på att man tillför annat kapital än det finansiella. Detta är ett problem som kräver nytänkande.
En annan typ av hinder är att det existerande managementkunnandet baseras på ett shareholder value-tänkande. Denna ensidiga syn på företagens roll i samhället behöver förändras i grunden. Det behövs också ny empirisk och tillämpad forskning kring just vad agerande i de större företagen får för effekter i hållbarhetstermer. Detta gäller i högsta grad de kalkyler och beräkningar som ligger till grund för företagens strategiska beslut om investeringar och nya projekt.
Den omställning som jag här har argumenterat för är nödvändig men oerhört komplicerad och berör även en mängd andra faktorer än de som här tagits upp. Jag menar dock sammanfattningsvis att ett grundläggande paradigmskifte i det företagsekonomiska tänkandet måste genomföras. Vägen mot en mer hållbar samhällsutveckling måste baseras på att aktörerna i de olika sfärerna kan skapa verksamheter som inte karakteriseras av ”nollsummelogik” (det vill säga att summan av vinsten och förlusten i relationen alltid är noll, oberoende av strategierna hos aktörerna) inom eller mellan sfärerna. I stället måste vi genom ett tänkande och handlande utifrån ett multiintressentperspektiv skapa så många ”vinn-vinn-situationer” som möjligt, det vill säga välja beslut som gynnar ett större antal aktörer samantaget samt som befrämjar fler dimensioner än de ekonomiska.
Företag som bryter sig ut ur ”vinstfabrik-eran” och de företagsledare som agerar utöver att vara lydiga fabrikschefer är viktiga aktörer för samhället i dess strävan att bli mer hållbart.
Gösta Wijk
Verksam vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet,