Antologin Organisatorisk resiliens är en ambitiös samling texter som tillsammans ger olika perspektiv på vad som skapar överlevnadsförmåga, eller som redaktörerna hellre vill kalla det, livskraft hos organisationer. De empiriska fallen är många: Här möter vi allt från det amerikanska handelsföretaget Circuit City till BP och oljekatastrofen, ett anonymiserat, svenskt modeföretag, ett antal företagsledare och deras gärningar samt både svenska storföretag och offentlig verksamhet. Samtliga fall behandlas utifrån frågor om varför vissa organisationer bättre står emot kriser och varför några överlever medan andra dukar under. Vad är det som gör företag och organisationer livskraftiga?
Det är alltså inga små frågor som redaktörerna och bokens medförfattare tar sig an. Näring till sina argument om svårigheterna med att navigera i komplexa organisationslandskap hämtar de från sådant som bevisats mindre lyckat – flyktiga, ytliga och säljande managementmodeller som lovar framgång genom förenklad förståelse av hur livet som organisation fungerar. Livsduglighet skapas inte genom enkla steg-för-steg recept. Populär managementlitteratur får, som så många gånger förr, statuera exempel på alltför förenklade analyser och missriktade lösningar.
I stället betonas komplexitet: Organisationslivet beskrivs som komplicerat, oberäkneligt och ovisst. Därmed är det också svårt – kanske omöjligt? – att mer exakt säga vad som faktiskt gör organisationer livskraftiga. Det kan helt enkelt vara allt möjligt.
Så vad blir då lösningen? Finns det någon sådan? Ja, kanske kan bokens övergripande budskap förstås som att det snarare handlar om att skapa ett sunt förhållningssätt till omvärlden. Genom att utveckla ”rätt” inställning till den ovissa och osäkra framtiden skapas förutsättningar för överlevnad. Nyckelord är flexibilitet, interaktivitet och förändringsbenägenhet. Att man ska förstå och se till helheten betonas. Det teoretiska bidraget är en analysmodell som försöker ta hänsyn just till denna helhet där en organisations ekonomiska, tekniska och sociala resurser samspelar. De organisationer som klarar att hantera dessa tre resurser på ett smart sätt, både enskilt och i kombination – och dessutom gör det med ett visst mått av improvisation – har större möjligheter att överleva på sikt.
Fallbeskrivningarna vittnar om att resilientmodellen är tänkt att användas på de flesta organisationer och i de flesta situationer – allt från när den organisatoriska livsgnistan falnar till hur allvarliga miljökriser hanteras. Samtidigt påminner fallen om den svåra balansgången mellan att ”allt spelar roll” och mer detaljerade analyser av vad som mer specifikt påverkar i en given situation. Ett helikopterperspektiv kan delvis förklara organisatorisk överlevnad medan mer detaljerade analyser krävs för att förstå det enskilda fallet. Här saknar jag till och från som läsare mer närgångna analyser, kanske till förmån för mängden fall som nu har inkluderats.
Slutligen: I en tid där konsulter har blivit moderna spågummor och erbjuder organisationer att sia om morgondagen behöver vi alla påminnas om att det faktiskt inte finns någon spåkula. Häri finns bokens viktigaste budskap.