Finansiell revision har länge varit en central del av företagandet i Sverige. Revisorers kunskaper har också varit betydelsefulla för företagandet till följd av framväxten av privata revisionsföretag och den konsultverksamhet som revisorer genom historien erbjudit sina kunder. I denna artikel riktas blicken från revisorer som kontrollanter och rådgivare till revisorer som företagare. Vi beskriver och diskuterar hur kvinnliga revisorer och kvinnliga revisorers företagande marginaliserats från början av 1900-talet fram till i dag.
Revisorer, regelsättare och akademiker har länge lagt stor vikt vid skillnaden mellan stora revisionsföretag och mindre, oftast fåmansföretag. De fyra största revisionsföretagen, som internationellt beskrivs som ”the big four”, har de senaste åren börjat få viss konkurrens av ett likaledes litet antal medelstora företag. Uppdelningen mellan revisionsföretag av olika storlek är också märkbar när det gäller genusrelaterade frågor. Exempelvis har branschorganisationen FAR i drygt tio år genomfört årliga jämställdhetsundersökningar där enbart de stora och medelstora revisionsföretagen har inkluderats. Dessa undersökningar visar att antalet kvinnor har ökat, men att kvinnliga delägare är fortsatt starkt underrepresenterade i de större revisionsföretagen.[1]
En relevant fråga i sammanhanget är hur det kan komma sig att kvinnliga revisorers möjligheter att bli delägare i stora revisionsföretag tycks vara begränsade i Sverige, ett land som rankas högt i internationella jämställdhetsundersökningar. Vi börjar från början.
När den första revisorsorganisationen, Svenska Revisor Samfundet, bildades 1899, några år efter det att revision för samtliga aktiebolag hade lagstadgats, rådde en synnerligen aktiv period med nya verksamhetsområden för kvinnor i Sverige. En rad regeländringar, som näringsfrihetens genomförande och ett organiserat utbildningssystem kring mitten av 1800-talet, hade möjliggjort denna utveckling. Du Rietz har studerat svenska kvinnors företagande under de senaste 400 åren och funnit att många kvinnor (främst änkor) drev företag och skötte bokföringen även före denna tid.[2] Vad gäller revision, som före slutet av 1800-talet utfördes som en bisyssla av personer med ansedda yrken såsom direktör eller kamrer, saknas en systematisk genomgång av könsfördelningen. Det är dock mycket som talar för att det främst var män som skötte denna syssla. Dels hade (gifta) kvinnor begränsade rättigheter bland annat kopplat till ägande (revisorer vid den här tiden var ofta ägare i företagen de granskade), dels hade kvinnor riktat in sig på andra arbetsfält (många var exempelvis sysselsatta inom det som kom att bli tekoindustrin).
Det första uttalandet om huruvida revisorsyrket lämpade sig för kvinnor hittade vi i en skrift från 1908 författat av representanter för Svenska Revisor Samfundet, som vid den tiden bestod av enbart män. Det konstaterades att kvinnor hade fått tillträde till handelsinstitut och därmed ett utökat arbetsfält i affärsvärlden, ”låt ock så vara på mindre framskjutna platser”.[3] Därför skulle det vara orättvist att utestänga dem från revisorsyrket. Dock fanns tillägget: ”Det kan möjligen sägas att kvinnan saknar förmåga att själfständigt bedöma stora och omfattande företag eller kraft att på egen hand utöfva ett så pröfvande yrke som revisorns. Men så högt behöfver icke hvarje legitimerad revisors yrkesutöfning sträcka sig.” Alternativet för kvinnorna var alltså att ”inträda i tjänst hos någon med större chefsegenskaper begåfvad yrkesbroder”.
Fyra år efter detta uttalande auktoriserades de sex första revisorerna av Stockholms Handelskammare, alla män. Revisorsauktorisationen stod dock öppen för kvinnor från allra första början. Av stadgarna framgår att ”Behörig att söka auktorisation är enhvar välfrejdad svensk man eller kvinna, som råder öfver sig och sitt gods, uppnått 25 års ålder, åtnjuter allmänt anseende för redlighet och rättskaffens vandel …”[4] Bland de 33 sökanden det första auktorisationsåret fanns tre kvinnor med digra ansökningshandlingar främst vad gäller praktiska erfarenheter. Dagmar och Thyra Svensson behövde komplettera med ett intyg om teoretiska kunskaper inom handelsteknik innan de auktoriserades 1914. Den tredje sökanden, Mathilda Staël von Holstein, valde en annan yrkesbana och blev 1921 Sveriges andra kvinnliga advokat. Av Handelskammarens arkivmaterial framgår att systrarna Svensson drev två egna företag, Stenografbyrån och Revisionskammaren. Stenografbyrån var ett av de företag där kvinnor även bedrev utbildningsverksamhet inom bokföring. Trots dessa insatser flera år innan kvinnor fick rösträtt och inte längre blev omyndiga så fort de gifte sig (med en man), och trots att fler kvinnor inkom med ansökningar till Handelskammaren, dröjde det ända till 1950-talet innan andra kvinnliga revisorer auktoriserades.
Skeendena inom övriga näringslivet var inte heller särskilt gynnsamma för kvinnorna. I takt med att fler kvinnor etablerade sig på arbetsmarknaden efter reformerna i mitten av 1800-talet såg männen den kvinnliga arbetskraften som konkurrens. Från och med början av 1900-talet begränsades kvinnors rättigheter i näringslivet på nytt genom särlagstiftning med retoriken att skydda kvinnorna. Även om begränsningarna i första hand gällde kvinnor med anställningar inom industrin, verkar den negativa inställningen till kvinnligt förvärvsarbete ha varit etablerad även i andra näringar. Kvinnor som ingick giftermål ansågs exempelvis inte vara fokuserade på sitt arbete eftersom de skulle sköta hemmen. Vidare gynnade den socialdemokratiska politiken kring mitten av 1900-talet storföretagen, vilket indirekt missgynnade kvinnliga företagare, som ofta satsade på småföretag. Även inom revisionsbranschen blev trenden något senare (från och med 1970-talet) att slå samman fåmansföretag till det som internationellt kom att bli ”the big eight” (och senare ”the big four”).[5] En genomgång av FAR:s arkivmaterial visade att majoriteten av de kvinnor som auktoriserades på 1950- och 1960-talen tog anställningar hos manliga revisorer som drev egna revisionsföretag.
Det var på många sätt kämpigt för de kvinnliga revisorerna. Siv Berlin, som på 1970-talet blev den första kvinnan i FAR:s styrelse, berättade exempelvis att det var svårt att över huvud taget få anställning hos ett revisionsföretag, vilket var en förutsättning för att bli auktoriserad.[6] ”Motståndet var kompakt.” När hon väl hade fått en anställning konstaterade hon: ”Det motstånd mot mig som kvinnlig revisor som jag märkte kom i huvudsak från kollegerna. Klienterna var – med något undantag – inte negativa.” Det var ett mål för henne att bli delägare, men hennes manlige chef ville inte släppa fram henne. Delägarskapet i revisionsföretaget som hon jobbade för blev aktuellt först när chefen dog. En annan kvinnlig revisor från den tiden, Karin Sempler, berättade att hon avråddes av en mycket erkänd manlig revisor att över huvud taget arbeta med revision.
Efter det att antalet hemmafruar kulminerade i Sverige kring 1950, ökade andelen kvinnliga revisorer successivt. Kvinnliga revisorers företagande kom dock i första hand att manifesteras i de mindre revisionsföretagen. I början av 1990-talet, något år innan jämställdhetslagen ersatte lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet, publicerade FAR ett antal artiklar i ett temanummer i branschtidskriften Balans för att belysa kvinnornas situation i branschen.[7] Det konstaterades att det fanns betydande skillnader mellan manliga och kvinnliga revisorers arbetssituation. ”Men det som lägger grunden till skillnaderna har nog inte så mycket med yrket att göra. Mer avgörande är att mans- och kvinnorollerna i hela samhället fortfarande är olika.” Vidare tvingades kvinnorna, på grund av att de tog det praktiska ansvaret för familj och barn, arbeta på delvis andra villkor än männen: ”De måste göra ’frivilliga’ prioriteringar och medvetna val.” Ansvaret lades alltså till stor del på kvinnorna själva. En kvinnlig revisor avrådde exempelvis andra kvinnor från att arbeta på deltid: ”För barnpassningen bör man helst ha barnflicka. Det kostar – men något måste man offra för att må bra.”
Alltsedan det första temanumret i Balans har FAR fortsatt att uppmärksamma jämställdhetsfrågor, bland annat genom återkommande jämställdhetsundersökningar som publicerats tillsammans med reportage om kvinnliga revisorers arbetssituation. Enligt FAR:s senaste jämställdhetsundersökning ligger könsfördelningen numera inom intervallet 40–60 procent bland revisorsassistenterna i de större revisionsföretagen. Samtidigt är andelen kvinnliga delägare i dessa revisionsföretag 27 procent. Det är visserligen en ökning med 15 procentenheter jämfört med hur det såg ut 2005, men fortsatt utanför jämställdhetsintervallet. Dessutom lämnar jämförelsevis fler kvinnor revisorsyrket. Det verkar också vara fortsatt tufft att vara en av få kvinnliga delägare i ett revisionsföretag. En av dessa uttryckte sig så här: ”När du är ensam kvinna kan du inte ha en dålig dag, för då finns det alltid någon som kan tänka att det är för att du är kvinna.”[8]
Internationella studier har pekat på några av de problem som kvinnliga revisorer i de större och starkt hierarkiskt organiserade revisionsföretagen möter. En studie av två stora revisionsföretags skandinaviska enheter visade exempelvis att satsningar på kvinnliga revisorers karriärutveckling mot delägarskap mellan åren 2010 och 2021 snarare hämmade kvinnorna. Satsningarna, som tog hänsyn till balansen mellan privat- och arbetsliv, resulterade i en retorik som framställde de kvinnliga revisorerna som svaga. I stället för ett direkt motstånd från manliga överordnade påverkades kvinnorna på subtila sätt att själva avstå från delägarskap och välja alternativa karriärvägar.[9] För att komma i fråga för delägarskap krävs hårt arbete och en förmåga att generera inkomster till revisionsföretaget, vilket inte behöver vara detsamma som skicklighet och potential i rollen som revisor. En amerikansk studie visade att kvinnliga revisorer marginaliseras även när de väl blivit invalda i kretsen av delägare. Under andra hälften av 2010-talet hade kvinnliga delägare oproportionerligt få prestigefyllda revisionsuppdrag jämfört med manliga delägare med samma erfarenhet, utbildning och antal kunder.[10]
Sammantaget kan konstateras att den auktoriserade yrkeskåren under första halvan av 1900-talet – med undantag för pionjärerna Dagmar och Thyra Svensson – utgjordes av manliga revisorer. Många av de tidigt auktoriserade revisorerna blev framgångsrika entreprenörer genom att först starta och sedan vidareutveckla lönsamma revisionsföretag, av vilka vissa numera ingår i ”the big four” i Sverige. Trots att kvinnliga revisorer åter gjorde entré i mitten av 1950-talet och sedan etablerade sig i branschen under andra hälften av 1900-talet, dominerades yrket fortsatt av manliga revisorer och deras arbetsvillkor samt manligt delägarskap. Sålunda har revisionsbranschen, trots en både granskande och rådgivande funktion, knappast inspirerat svenskt företagande vad gäller jämställdhet mellan könen. I stället tycks patriarkala normer reproduceras även under 2000-talet. Trots att det då saknades formella barriärer för kvinnor att arbeta som revisor och driva revisionsföretag verkar det som om tankegodset från 1908, att kvinnliga revisorer i sitt yrkesutövande inte behöver sträva lika högt som sina manliga kollegor, ekar ända in i våra dagar. En av utmaningarna för branschen torde vara att se över vilka organisatoriska faktorer som påverkar kvinnliga revisorer att driva revisionsföretag och vilka som hindrar dem från att nå delägarskap.
Filosofie doktor och lektor i företagsekonomi vid Handelshögskolan, Karlstads universitet
Professor i företagsekonomi och föreståndare för Centrum för forskning om ekonomiska relationer (CER) vid Mittuniversitetet
[1] Rahnert, K. & Öhman, P. (red.) (2023), Revision – i går, i dag och i morgon. Stockholm: Ekerlids.
[2] Du Rietz, A. (2013), Kvinnors entreprenörskap under 400 år. Stockholm: Dialogos.
[3] Svenska Revisor Samfundet (1908), Utredning angående behofvet af offentliga revisorer verkställd af Svenska Revisor Samfundets Revisionskommitté. Stockholm: Aktiebolaget Nordiska boktryckeriet.
[4] Stockholms Handelskammares arkiv. 1912, A.8 – Hk:s bestämmelser ang. auktorisation af revisorer.
[5] Wallerstedt, E. (2009), Revisorsbranschen i Sverige under hundra år. Stockholm: SNS förlag.
[6] Wennberg, I. (1990a), Kvinna i revisorsyrket: Motstånd i starten. Balans, 16(2), s. 30–31.
[7] Wennberg, I. (1990b), Kvinna i revisorsyrket. Balans, 16(2), s. 23–50.
[8] Lennartsson, R. (2021), Ni fattar inte hur det känns att vara enda kvinna. Balans, 47(2), s. 26–27.
[9] Storm, K.I.L. & Muhr, S.L. (2023, in press), Work-life balance as gaslighting: Exploring repressive care in female accountants’ careers. Critical Perspectives on Accounting.
[10] Almer, D.E., Harris, M.K., Higgs, J.L. & Rakestraw, J.R. (2021), Partner gender differences in prestige of clients served at the largest U.S. audit firms. Journal of Business Ethics, 173(2), s. 401–421.