Detta är boken jag har saknat. Mats Alvessons och Maria Strannegårds fallstudie av Skolinspektionen (SI) som statlig tillsynsmyndighet belyser dess uppdrag, att tillse att skolor sköter sitt lagstadgade uppdrag och vid brister påtala dessa för att förbättring ska ske, utifrån ett flertal olika infallsvinklar. Bokens kärnfråga är – i granskningen av den granskande – om Skolinspektionen, som med juridisk och medial kraft hävdat sitt existensberättigande i allt högre grad sedan tillkomsten som egen myndighet 2008, har förutsättningar att genom sitt arbete bidra till ökning av skolors kvalitet, likvärdighet och måluppfyllelse? Denna fråga torde i grunden vara av störst allmänintresse och det är också här boken bidrar med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet för den fortsatta diskussionen.
För oss som arbetar inom skola finns det vanligen två sätt att förhålla sig till SI. Det första är negativt kritiskt utifrån synpunkten hur mycket av verkligheten som faktiskt går att bedöma och värdera korrekt utifrån de ögonblicksbilder, färgade av dagsform – skolans, elevernas, skolpersonalens och kanske till och med inspektörernas – SI-inspektörer på besök får sig till livs? Besök som föregås av en tung arbetsbörda för inte minst rektor och skolledning i form av skriftlig dokumentation och planering. Det andra, mer positiva synsättet, som vanligen uppstår först efter att en kvalitetsgranskning eller tillsyn avlöpt utan alltför tung kritik, är tanken om att det kan vara till nytta att få den egna verksamheten genomlyst av andra glasögon än de egna.
Den övergripande frågan, oavsett synsätt, som Alvesson och Strannegård problematiserar i sin bok är dock om SI bidrar till att kvaliteten på svensk skola ökar, dvs. om tillsyn och kvalitetsgranskning, som i grunden fokuserar på om skolan följer lagstiftningen, bidrar till att Sveriges elever går till skolor där de lär sig mer, på ett mer motiverande, lustfyllt och likvärdigt sätt och i en tryggare miljö, eller om SI, liksom många andra organisationer enligt Alvesson och Strannegård, hemfallit åt det de benämner funktionell dumhet? Funktionell dumhet kännetecknas av juridifiering och förenkling av verkligheten, personal som gömmer sig bakom uppdraget, ett uppdrag som inte får problematiseras eller ifrågasättas, samt som anpassar sig till befintlig organisationskultur och avstår från kritisk reflektion över det egna handlandet och den egna verksamheten: Detta är delvis byråkratins dilemma – där rättssäkerhet, förutsägbarhet, disciplin och lojalitet kan tävla med självständighet, kreativitet, ifrågasättande och arbete med att skapa en meningsfull, värdeskapande verksamhet. Inte minst i starkt regelstyrda organisationer blir det lätt så att medlet – göra allt enligt regelverket – går ut över ett övergripande syfte. (s. 19)
Bitvis är boken underhållande att läsa då den också serverar mer målande återgivningar av intervjupersoner och -situationer och ett mer tillgängligt språk än genren vanligen bjuder på, även om jag bedömer att man behöver ha ett särskilt intresse och en hel del förkunskaper för att till fullo uppskatta innehållet. Denna bok är ett efterlängtat tillskott i debatten kring vilka satsningar på nationell nivå som leder till fler skolor av hög kvalitet med ökande kunskapsleverans. Jag är tveksam till SI:s bidrag i detta, och jag läser Alvesson och Strannegård som om de delar denna tvekan, varför jag efter att ha läst boken kan hävda detta – på vetenskaplig grund.
Av Nina Svensson, rektor vid Mellersta Förstadsskolan, Malmö Stad. Nina belönades 2022 med Stora Skolledarpriset.