”Why did no one see it coming?”
Drottningen av Storbritannien ställde den frågan till en grupp ekonomer på London School of Economics i oktober 2008. Vi vill nog egentligen inte veta hur försöken till svar från ekonomerna såg ut; finanskrisen måste anses vara det största fiaskot i makro-ekonomernas historia. Inte nog med att finanskrisen inte förutsågs (utom av någon enstaka ekonom), konsekvenserna gick alla världens konjunkturinstitut helt förbi. Hites Ahir och Preakash Loungani har visat att av de 62 recessioner (två kvartal i följd med sjunkande BNP) som inträffade runt om i världen efter krisen förutsågs ingen på hösten året innan de inträffade.
Nej, det måste vara bankcheferna som har misskött sitt jobb. De hade ju ökat skuldsättningen upp mot tillåtna 97 procent och deras banker kunde inte tåla lite nedgång. Cheferna borde ju ha vetat att bankernas lån i huvudsak kom-
mer från andra banker. ”Bank runs” nu för tiden är inte att spararna vill ta ut sina pengar utan att andra banker säger upp lån. Eller borde tillsynsmyndigheterna slagit till bromsarna tidigare? Var någonstans var Marknaden? Vem är egentligen ansvarig? Den 20 september 2018 hade Financial Times en artikel om hur många bankdirektörer i världen som hade åtalats och fällts för misskötsel av sitt uppdrag. Det var en (1) i USA, noll (0) i England och 25 i Island, av totalt 46.
Bankkrascher inträffar ju titt som tätt genom århundradena. Jag har gått tillbaka femhundra år på jakt efter orsaker till att banker fallerar och undersökt om det finns mönster (Jönsson, 2019). Har Medici (Florens, 1400-tal), Fugger (Augsburg, 1500-tal) och bankerna i Sevilla (1500-tal) något gemensamt med Barings Bank (1997), Royal Bank of Scotland (2008) och de isländska bankerna (2008)?
Regleringen av banker har legat i olika händer genom historien. Fram till senmedeltiden var det religionerna som reglerade. Att låna ut pengar mot ränta var en dödssynd. Man hade lokala representanter (präst, rabbi, imam) som utövade tillsyn. Dante beskrev i Den gudomliga komedin hur ockrare tillbringade livet efter detta i helvetets lägre regioner på glödande sand.
På 1400-talet var det Italien som dominerade finanssektorn. Handelshus som Medici i Florens fann avkastning på sitt kapital i växlar: löften om utbetalning av en summa pengar till innehavaren i till exempel Brügge, Lyon, London. Att bära med sig pengar i form av ett papper med text var ju mycket bekvämare än att kånka på kistor med mynt bland rövare och pirater. Medici måste då ha filialer eller andra representanter på dessa platser där man kunde kila tvärs över torget och låna av kollegor om likviditeten tröt. Handeln med Nordeuropa var obalanserad – varor norrut och pengar sö-derut, och även kyrkans pengar flödade in mot Vatikanen. Medici, som handlade i siden och ull, tjänade sina pengar dels på prisskillnaderna mellan marknader (arbitrage), dels på skillnaden i växelkurser; Londonborna föredrog pund och florentinarna föredrog floriner.
Grundaren, Cosimo Medici, skapade ett belöningssystem för sina filialer. Föreståndaren behövde bara ställa upp med, säg, 10 procent av kapitalet men fick 25 procent av vinsten. Detta förutsatte strikt dubbel italiensk bokföring (Pacioli presenterade tekniken långt senare, 1494). Senare generationer Medici var slappa med uppföljningen, och filialerna började dels låna ut till prinsar (i strid med företagets ”värdegrund”), dels ta våghalsiga risker. Till slut blev det för mycket fiffel med bokföringen och bankaffärerna fick avvecklas mot slutet av 1400-talet.
Fugger var en vävarfamilj som etablerade sig i Augsburg i slutet av 1300-talet och som grundade en ”världsbank” som avvecklades först mot slutet av trettioåriga kriget (1650). Snart efter ankomsten till Augsburg fick familjen kontrollen i vävarskrået. Familjens genombrott kom med uppdraget att levere-ra silkestyg och -kläder till Habsburg när Maximilian, son till Fredrik III, skulle på friarstråt till Trier 1473. Det var Jakob Fugger som på så sätt etablerade en långvarig relation till kungahuset Habsburg. Hans far, också Jakob, hade gift sig med dottern till myntverkets chef i Augsburg. Denne hamnade i finansiella problem, som Jakob redde ut. Dessutom fixade han ett nytt jobb åt honom som myntmästare i Hall, inte långt från Innsbruck. Därigenom fick Fugger en god inblick i gruvnäringen i Österrike. Familjen började låna ut pengar mot säkerhet i gruvor eller drift av gruvor under viss tid.
Den kunskapen kom väl till pass när Fugger följde Habsburg till Spanien, där silver och guld hade börjat flöda in från Latinamerikas El Dorado. Ädla metaller anlände skeppslastvis till Cadiz och Sevilla, där nya banker växte upp. Självklart skulle den som deponerade ädelmetaller för säker förvaring hos dessa banker betala en avgift (7 procent) för det. Det blev skandal när det framkom att någon lokal bank, till exempel Pedro de Morga, hade tagit sig före att låna ut andras pengar! Pedro de Morga måste ju försörja sig i väntan på nästa silverflotta och engagerade sig i skatteindrivning (vilket var lönsamt; omkring 10 procent av skatteintäkterna anses ha kommit kungen till del) men också i att utställa garantier för andra handelshus. När silverflottan blev försenad blev effekterna stora genom mängden av ömsesidiga åtaganden i Sevillas affärskvarter. De Morga gick i konkurs 1576.
Kungen skärpte regleringen av de lokala bankerna, men var själv orsaken till mycket elände genom att föra dyra krig på kredit. Det var hovbankerna, den främsta av dem Fugger, som fick bära finansieringsbördan. Filip II var upprörd över engelsk kaparverksamhet mot silverflottorna och över en serie protestantiska uppror i det omfattande kejsardömet. Han skickade en nybyggd armada 1588 och inledde sedan det som blev trettioåriga kriget. Fugger, som trogna katoliker, intecknade all sin kreditvärdighet för kriget och fick så småningom avveckla bankverksamheten.
”Salamancadoktorerna”, en vital gren av skolastikerna, analyserade orsakerna till Spaniens nedgång och kom fram till att för mycket pengar kommit in i landet – de var först med penningmängdsresonemang. Samma resonemang har, femhundra år senare, använts för att förklara de isländska bankernas fiasko. Som en följd av avregleringen kom för mycket utländska pengar för lätt in i Island.
Av de moderna bankerna som fallerat i vår tid är Barings mest lik de gamla handelshusbankerna. Familjen kom från Holland och slog sig först ner på engelska sydkusten för att ha koll på flödet av linne. När bomullen blev den dominerande textilråvaran blev Liverpool bankens centrum, och den började investera i amerikanska partnerskap. Så småningom blev den materiella hanteringen av varor för tung och man övergick till att enbart hantera finansiella flöden, och centrum flyttades till London. Väl där gällde det att bygga relationer i England och USA. I England blev några av bankens företrädare parlamentsledamöter. I USA organiserade banken lån till stater och hjälpte till när president Jefferson köpte stora landområden från Frankrike 1803.
Dåliga investeringar i Sydamerika och bristande intresse för ett syndikerat lån till Manchester Ship Canal bringade banken på fall 1890. Bank of England organiserade en räddningsoperation som gjorde att familjen Baring fick behålla bara tjugo procent. Familjen lyckades relativt snabbt öka till hundra procent igen, men förlusten av kontrollen över banken var ett trauma som fanns kvar i familjens själ. Avregleringen från mitten av 1980-talet gjorde att små banker som Barings ”kom i spel”, det vill säga blev troliga måltavlor för uppköp. Försvaret mot detta var att själv göra förvärv, vilket inte lilla Barings resurser räckte till. Man värvade i stället in ett team av handlare specialiserade på Japan. En underhuggare i teamet var Nick Leeson, som också var ansvarig för den lokala internrevisionen. Hans uppgift som handlare var att genom köp och försäljningar matcha indexportföljer till gällande index – tråkigt! För att få lite spänning tog han positioner vid sidan av som byggde på fortsatt stabilitet i Japan. Jordbävningen i Kobe 1995 grusade alla förhoppningar. Han gömde förlusten med hjälp av sina kunskaper om systemet (på ett ”error account – 88888”) och försökte återvinna förlusten genom allt vildare spekulationer. Det blev kollaps, och 1997 köpte ING bank Barings för ett pund. Orsaken till fallet var den ålderdomliga idén att man kan lita på bankmän.
Royal Bank of Scotland (RBS) är också en gammal ärevördig institution. Man hade en huvudkonkurrent, Bank of Scotland (”The old bank”), och en underförstådd regel att man inte skulle ge sig in i England. I gengäld lämnade engelska banker Skottland i fred. Allt det där ställdes på ända med avregleringen. Banken måste ”moderniseras”. George Mathewson engagerades för detta och han anställde i sin tur Fred Goodwin, en självsäker person med ett fåtal års erfarenhet av bankverksamhet. Han hade börjat på en revisionsbyrå och påstod att han där hade spelat en framträdande roll i likvidationen av skandalbanken BCCI, vilket inte var sant. Han kom in som finanschef och tillträdde som vd så snart Mathewson genomfört det framgångsrika förvärvet av NatWest-banken. Han drev sin ledningsgrupp autokratiskt – hans ”morning meetings” kom att kallas ”morning beatings”. Med allt djärvare förvärv, hela tiden orolig för att ”komma i spel”, stupade han till slut på ett obegripligt förvärv av banken ABN AMRO tillsammans med bankerna Santander och Fortis. RBS fick räddas av staten. Det är svårt att förklara Fred Goodwins misskötsel av RBC; kanske var det en kombination av fruktan att förlora kontrollen och ofelbarhetsdogm.
De isländska bankerna var rätt nya och hade mycket lätt att låna pengar utomlands. De största ägarna var också de största låntagarna. I ett sent skede kom man på idén att få in pengar via privatpersoners insättningar – men via nätet (”Icesave”). Man får en känsla av att de ledande personerna hela tiden förundrades över hur lätt det var att komma åt pengar. Utomstående hade lättare att se svagheterna och förutse vad som var på gång – inga av de övriga nordiska bankerna förlorade pengar på konkurserna.
Vad kan man nu lära sig av denna historiska tillbakablick? Banker fallerar på grund av managementmisstag; antingen har ledningen tappat intresset för redovisningen i vid mening (Medici och Barings), eller så har man gjort sig alltför beroende av en stark man (Fugger med Habsburg som dominerande kund, eller RBS med Goodwin som dominerande chef), eller så tappar man orienteringen när det kommer in alltför mycket pengar i ekonomin (Pedro de Morga i Sevilla och de isländska bankerna i Reykjavik).
Regleringen av bankerna varierar över tiden (kyrkan, staten, marknaden), men managementmisstagen liknar varandra. Nu för tiden har man förstås bättre hjälpmedel i form av IT, men samtidigt går allt så mycket snabbare eftersom krediter mellan banker stryps över en natt, med kraftiga spridningseffekter. För att klara sig undan dessa effekter är det en bra idé att se till att den egna banken är med på andra bankers lista över pålitliga banker – men det måste man ju tänka på innan krisen är i full gång.
Sten Jönsson
Professor emeritus vid Företagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Litteratur
Ahir, Hites & Preakash Loungani (2014). There will be growth in the spring: How well do economists predict turning points? VOX CEPR Policy Portal.
Jönsson, Sten (2019). A comparative history of bank failures. London: Routledge.