”Men är du inte klok? Det du säger skulle ju kunna förstöra vårt ekonomiska system, den politiska maktbalansen, ja, hela samhället. Det är vansinnigt!”
Det är julafton 2017 och den som upprört säger detta är Saras pappa, ekonomiprofessor. Varför så upprörd? Jo, för att Sara berättat ingående om sitt senaste projekt. Sara, däremot, är fascinerad. Olle, hennes projektpartner, är manisk. Han har drabbats av ”utforskningsmani” och skickar mejl och länkar dag som natt, oavsett om det råkar vara julafton. Mejlen handlar om blockchain. Om smarta kontrakt. Om Economic Space Agency, som snart ska besöka Handelshögskolan och Moderna museet i Stockholm.
Sara är producent och dramatiker, har organiserat teaterföreställningar med 150 arbetslösa på scen, producerat nycirkusföreställningar som Olle regisserat. Olle är professionell akrobat i botten och har en karriär som konstnärlig ledare och regissör på Cirkus Cirkör. De funkar bra ihop som ett professionellt team. ”Det är rätt vanligt att producent och regissör inte förstår varandra och kommer överens, men det gör vi.”
De kommer överens. De funderar. De kommer på saker. De drömmer. De planerar. De mobiliserar. De skrider till handling. Tankar som Olle och Sara har haft:
Tänk om
man slapp ha organisationer
(med chefer och administratörer)
som lade sig i
och styrde kreativa processer
och dessutom tog vinsten?
Tänk om
vi kreativa människor
kunde få våra projekt finansierade
utan att någon ledning
kapitaliserade på idén.
Tänk om
vi inte behövde vara oroliga
för att någon skulle knycka vår idé
utan att vi skulle tjäna på
att någon använde sig av den
utvecklade den.
Tänk om
vi kunde slippa
meningslösa möten,
massor med mejl,
konflikter,
slippa känslan
av att varken få cred eller pengar
för det som utgör
verksamhetens kärna.
Då kärnan
hamnar i skymundan
för byråkrati och marknadslogik.
De kom i kontakt med ett konstverk. ”Plantoiden” av Primavera De Filippi. Plantoiden är en mekanisk blomma som matas med bitcoin. Om människor gillar blomman kan de skicka bitcoin till den med sin mobil. Blomman får kraft och kan överleva. Om ingen tycker om blomman får den inga bitcoin och vissnar och dör – den grymma marknadens logik. Lite så. Plantoiden är ett konstverk och ett experiment. Men folk är inte så intresserade av att skicka bitcoin till mekaniska blommor, så Primavera De Filippi får stå och göra det själv och visa hur det funkar. Det hela går att se på ett Youtube-klipp. En blockchainblomma.
Men tänk om det inte är en automatiserad blomma? Tänk om det är en cirkusföreställning som människor ser på? Som kan matas med kraft och generera nya cirkusföreställningar? Vad händer om man gifter ihop blockchain och nycirkus?
Några veckor efter jul träffar Sara och Olle en grupp forskare inom finansiell ekonomi, filosofi och psykologi som bildat tankesmedjan Economic Space Agency för att utveckla idéer om nya ekonomiska system i en tvärvetenskaplig miljö. De är intresserade av kryptoekonomi, kryptovalutor. De drömmer om att skapa nya finansiella system. Där finns många tankar och teorier, men inte så mycket praktik och konkreta exempel.
Blockchaincirkus
utan organisation,
utan ledning,
utan administration.
I mötet mellan
teknik, finans, filosofi,
konst, cirkus,
produktion, ekonomi.
I mötet mellan
akrobater, konstnärer,
producenter, kuratorer,
forskare.
I mötet mellan
framtidsdrömmar
och vardaglig frustration.
Där föds Sfären. The Sphere.
En tanke. Som blir en idé. Som blir ett projekt.
”ett projekt där cirkus möter blockchainteknologi och ekonomi. En digital ’själ’ kopplas till en fysisk performance och sätter igång en cirkusekonomi som genererar arbetstillfällen för cirkusartister och kreatörer samt vänder upp och ned på upphovsrätten.” (Pressrelease The Sphere 16 augusti 2018)
Det är Sfären som provocerar Saras pappa. Kanske för att den vänder på några av de grundtankar som byggt det ekonomiska system vi i dag lever efter: äganderätt, kapital ackumulation, hierarkiska organisationer, administration av de senare. Och så vidare. Ett år senare finns ett tjockt dokument med titeln ”The Sphere” som skickats som en ansökan för finansiering till EU-fonden Creative Europe.
Olle är certifierad tränare och anhängare av rörelsen Getting Things Done (GTD), en ”global produktivitetsrörelse” som ”attraherar några av världens bästa, smartaste och mest företagssamma personer”, som beskrivningen lyder. Grundtanken är att idéer ska ”komma ut ur huvudet” och förverkligas. Huvudet ska vara tomt – öppet för nya idéer. Detta åstadkoms genom en flerstegsmetod innehållandes ”To do”-listor. Huvudet ska tömmas på bruset. Tid-slots. Men också avstämningsmöte med sambon varannan vecka, då allt ska upp påbordet. Ut ur det egna huvudet, in i gemenskapen, upp på listan, följas upp och bockas av sen förra mötet: ”Den där spirande fysiska attraktionen du kände till någon annan än mig för två veckor sen, hur har det gått med den?” ”Nej, det har inte blivit något mer med det, faktiskt.”
Transparens, tillit och effektivitet är populära ledord i dagens organisationer, så också i Sfären. Föreställningarna tänks och skrivs ner och kodas in i systemet. Får en föreställning många besökare genereras många ”tokens”. Tokens är en digital valuta utanför det normala penningssystemet som kan användas för att köpa in sig på skapandet av en annan föreställning. En alternativ cirkus-valuta. Är det många som gillar föreställningen så pass att de vill utveckla den och skapa en ny föreställning så får ursprungsföreställningen – ”mamman”, med Saras ord – en större återbäring. En viss procent av token-intäkterna för varje ny föreställning går tillbaka till ursprungsföreställningen. Dock max två generationer bakåt. Mormor-föreställningen får en procent av barnbarnsföreställningen. Sedan upphör arvslogiken. Det är föreställningarna, registrerade in i blockchain-systemet, som generar tokens, inte människorna bakom dem. Är du inne i sfären kan du ”se” allt, följa hur en idé från en föreställning genererar en idé till en annan. Så är det tänkt.
Jag presenterar the Sphere som ett levande fall för C-studenterna i företagsekonomi i Visby. Liksom Saras pappa blir vissa studenter i företagsekonomi provocerade, andra blir inspirerade. Tanken på Sfären väcker känslor. Några frågor studenterna i företagsekonomi ställer:
Hur betalas skatt till staten?
Vem bär det juridiska ansvaret?
Hur många tokens kan ett verk generera?
Hur många svenska kronor är en token värd?
Kan det löna sig att spara tokens?
Vem bestämmer?
Leder det inte till att allt blir lika om alla lånar varandras idéer?
Vad handlar det egentligen om? Cirkus? Finans? Makten? Pengarna? Beslutsfattandet?
Det är något attraktivt med det vi inte riktigt förstår men vill begripa, med det vi inte känner igen. Vi nosar på gränsen till det okända, ogripbara, det obegripliga. Det väcker tankar. Det väcker känslor. Sätter igång drömmar.
Teknologi, finansiell innovation, kultur, cirkus. Företagsekonomi? För nog går vi som företagsekonomer i gång på ovanstående berättelse? Vi kan ”se” saker i den, tänka kring den, med hjälp av våra företagsekonomiska tankemodeller. Beroende på vår intresseinriktning ser vi olika saker. Ledarskapstemat kom inte helt oväntat upp som ett av de mest populära då studenter ombads att analysera Sfären som ett case med en egenvald ”teori”. Själv fascineras jag av drömmen om den perfekta organisationen, här iklädd idéer om transparens och teknologi i stället för chefer och administration. Frågor om digitalisering, teknologi och konstruktionen av värde och pengar är en tredje företagsekonomisk tankevärld som väcks.
Företagsekonomiska idéer och modeller har estetiska värden, det vill säga de tilltalar oss inte enbart som rationella lösningar utan som ett slags konstverk. De charmar, de förför, de skrämmer, de sätter i gång fantasin. De sensibla, känsliga, känslosamma aspekterna av företagsekonomins tankemodeller talar vi dock mer sällan om. De ryms inte ofta i teorierna vi använder. Men de är högst närvarande i oss som människor och i rummen vi vistas i, oavsett om vi råkar vara företagsledare, byrådirektörer, administratörer, konstnärer, cirkusartister, organisationsforskare eller studenter i företagsekonomi och så vidare. Kan det måhända till och med vara en av företagsekonomins största kommande utmaningar: att få fatt i hela människan, hela kroppen, och på så sätt placera in sina studieobjekt inte enbart i en instrumentell organisatorisk samhällelig ordning utan även – och kanske i synnerhet – i en existentiell kroppslig och materiell ordning. Att i studier och frågeställningar inkludera sinnen, känslor, kroppar. Att tänka kring det som känns.
Lektor vid Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet