Finns det objektiva fakta eller har vi att göra med en uppsättning alternativa fakta? Finns det universella och otvetydiga fakta eller har vi endast att hantera tolkningar av olika slag? Dessa frågor är idag på tapeten och faktumets status har hamnat på den politiska centrecourten i en utbredd rädsla över att alternativ fakta ska manipulera väljarna i demokratiska val. Vem ska man egentligen lita på, nu när till och med forskare och journalister presenterar tendentiösa tolkningar för att uppnå personlig vinning: uppmärksamhet, karriär, kändisskap?
Inom den inriktning av företagsekonomin som betraktar sig som tolkande och kritisk, till exempel Critical Management Studies, har tanken på att tolkningen överskrider det objektiva faktumet varit betydelsefullt för att kunna etablera en teoretisk och metodologisk plattform för kritiska studier av företag, företagande, ledarskap, management och konsumtionssamhället. För att kunna studera kapitalismens mörka sidor behövde forskarna få tillgång till verktyg för att kunna undersöka den ”mjuka makten”, den som producerar subjektivitet och identitet. Postmodernismen och dess avknoppningar, med fokus på sanning, tolkning, makt och vetande, erbjöd just sådana verktyg genom att betona språkets och tolkningens betydelse för hur vi förstår det vi kallar för ”samhället”. Men på senare tid har dessa tankar utsatts för stark kritik och ibland till och med förlöjligande i den tilltagande hätska debatten om vad som egentligen är fel med Sverige idag. Tanken på att världen skulle kunna vara en produkt av de begreppsapparater och det språk vi använder oss av i vardagen väcker anstöt bland dem som sitter inne på sanningen om saker och ting ligger till vad gäller invandring, kriminalitet, klimathot och internationell politik.
Den italienska filosofen Maurizio Ferraris bok Manifest för en ny realism är en text i raden av alla de som förkunnar postmodernismens död; den har tagit kål på sig själv och övertagits av en ”massmedial populism” (s. 14) där skillnaderna mellan sanning och förbannad lögn är helt uppluckrade. I denna Trumpifierade värld har en uppgivenhet och hopplöshet slått rot enligt Ferraris. I boken presenteras kritiken av det postmoderna tänkandet och då främst den Nietzschanska devisen ”det finns inga fakta, bara tolkningar”. Denna idé bygger, enligt författaren, på en sammanblandning av vara och vetande, av ontologi och epistemologi: postmodernisterna distanserade sig från verkligheten genom att sätta världen inom citattecken: ”sanning”, ”effektivitet”, ”miljökrisen”, ”arbetslösheten”. Samhälleliga problem reducerades till diskurser och de som försökte avlägsna citattecknen och tala om Sanningen och Effektivitet stämplades som våldsverkare och ondskefulla maktutövare. Och i postmodernismens slutfas har en ny rörelse växt fram, enligt Ferraris: den nya realismen som bygger på en återgång till en tro på objektivitet och materialitet. Naturen är oberoende av människan och hennes språk, medan sociala objekt såsom moms, skulder och universitetstitlar är socialt konstruerade.
Ferraris manifest är klart och tydligt och ofta övertygande, även för en gammal konstruktioniststofil som mig själv. Även om jag kan ha en del invändningar mot några ganska svepande beskrivningar av ”postmodernismen” så är det svårt att inte acceptera vikten av att ta materian på fullaste allvar. När jag skriver detta sitter jag i 30 graders värme och klockan är åtta på kvällen. Sommaren 2018 tycks, enligt de som vet, ha varit den varmaste sedan begynnelsen av systematiska temperaturmätningar. Polarisarna smälter, Kebnekaises toppar jämnas ut, torka, värmeslag och årstider som är ut led; detta är en utveckling som onekligen är svår att dekonstruera eller diskursanalysera bort. Likväl är jag lite oroad över denna scenförändring där man utan vidare kan peka ut vissa objekt i världen som objektiva och naturliga fenomen, bortom diskussion, och andra objekt som öppna för förhandling och konstruktion. Vem besitter rätten att göra dessa distinktioner? Är inte makten öppen för förhandling, motstånd och kamp?
Det är bekymmersamt om realismen, ”ny” eller ej, får lov att tränga undan det viktigaste som postmoderna, socialkonstruktionistiska, diskursanalytiska, fenomenologiska, hermeneutiska (osv.) tankar har gett oss, nämligen ett principiellt hopp om förändring. Saker och ting är inte som de är bara för att de som de är; de hade kunnat vara annorlunda. Den fråga som stannar kvar när jag läst den sista av Ferraris 146-sidiga manifest är om det att återvända till realismen utan att begå samma misstag som föregångarna, nämligen att underskatta betydelsen av det mänskliga tänkandet och handlandet för att skapa det samhälle vi vill ha och så förtvivlat behöver?
Av Peter Svensson
