Hur läser du? Slänger du dig över ny, intressant litteratur för att se till att vara uppdaterad om vad som händer i ditt forskningsfält? Har du utvecklat egna läspraktiker som möjliggör kontinuerlig läsning? Eller scannar du igenom några abstracts då och då för att se till att inte missa de senaste referenserna till din nästa artikel?
I boken The primacy of reading; Scholarly reading as privilege and predicament, belyser Alexander Styhre vikten av läsning, och framförallt, hur det kan komma sig att läsningen ägnas en sådan försumbar del av vår arbetstid vid universitet och högskolor. Har du inte utvecklat en rytm där läsning är en naturlig del av ditt dagliga arbete så agerar du som det stora flertalet. Läsningen har, enligt Styhre, blivit utmanövrerad till fördel för andra, till synes mer ”produktiva”, aktiviteter.
Detta får mig att tänka på alla tips kring skrivande som jag fick som doktorand; Skriv en timme om dagen. Se till att hålla igång ditt skrivande. Men sällan belyses hur fundamentalt läsningen är för skrivandet. I detta sammanhang kan nämnas att Michelle Boulous Walker i sin bok Slow Philosophy. Reading against the Institution belyser vikten av ”untimely reading”. Detta är ett läsande som sker just när vi läser, inte för att vara produktiva, utan för att stanna upp och tillåta oss att ta in komplexa skeenden och idéer. Läsning som för stunden gör oss förvirrade, gör att vi tappar bort oss för att vi läser sådant som bryter mot det förgivettagna. Som jag förstår Styhre är det just denna typ av läsande-tänkande som är universitets uppgift att skapa rum för.
Hur ser det då ut vid våra högre lärosäten? Utvecklingen som tecknas är nedslående. I bokens första del, vilken är den mest omfattande, ges en historisk tillbakablick över hur universitetens styrning har utvecklats. Här sätts den akademiska läsningen i ett större sammanhang såväl tidsmässigt som internationellt. Detta är ett intressant sätt att belysa avsaknaden av läsning på. Här lyckas Styhre visa på hur svängningar inom amerikansk politik och ekonomi har samröre med vår inställning till läsning.
I den andra delen zoomas själva läsningen in. Här förklaras hur läsning är en förutsättning för att hålla sig relevant inom sitt fält i och med att läsningen ger förutsättningar för att förflytta sig och ta in något annat än där man för tillfället är; det ger en möjlighet att gå bortom det förgivettagna. Läsning som en etisk handling i att möta den andre introduceras, och kan förstås som essä-skrivandets motsvarighet, fast i läsform. I konstrast till läsning som går ut på att målmedvetet och effektivt hitta det man söker – det som var känt på förhand – läser man för att möta det man (ännu) inte till fullo förstår. Denna typ av läsning kräver dock tre ingredienser: uppmärksamhet till texten; fantasi för att sätta sig in i textens innehåll och även för att fylla i mellanrummet mellan raderna; och uthållighet för att fortsätta vara koncentrerad, över tid. Just dessa ingredienser som tenderar att vara en bristvara inom de institutionella strukturer som har byggts upp.
Att skriva en bok om läsning i en tid när allt färre läser kan tyckas vara ett hopplöst projekt. Det kan närmast ses som en smärre aktivist-handling i sig. Men låt oss hoppas att detta välformulerade budskap lyckas tränga sig in lite här och lite där. Att det som genom tiderna har ansetts vara själva motorn i ”scholarly work” – läsningen – åtminstone får gå på tomgång och puttra på. För, som Styhre poängterar, vad vore universitetet utan läsning? Eller för att citera Carl XVI Gustaf: låt oss vända blad.
Av Jenny Helin
