När jag skulle skriva denna krönika gick min första tanke till filmatiseringen av Joel Bakans bok The Corporation: The Pathological Pursuit of Profit and Power. Idén var att använda filmhistoriens skildringar av företagsledningar som galningar och psykopater till att säga något om organisationers vikande mentala status. Men sedan hände något.
Ju längre jag tänkte på de filmer och tv-serier som jag uppskattar och där huvudpersonerna lider av en mer eller mindre utvecklad det vi skulle kalla personlighetsstörning eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, desto tydligare blev det att det förhöll sig precis tvärtom.
Den psykiska eller mentala ”ohälsan” verkade ha en positiv effekt på de organisationer inom vilka huvudkaraktärerna verkade. Räknat från Saga Norén (Bron), kommissarie John River (River), Lisbeth Salander (Millennium), till Sarah Linden (The Killing) och Dexter Morgan (Dexter) är det svårt att inte slås av tanken att ”crazy is the new black”. Eller som Maria Näslund på GP så torrt konstaterade: ”Saga är vår tids superhjälte.” Att lösa mord, hitta eller gömma lik, avslöja konspirationer och hacka sig in främmande makts underrättelsetjänster är numera jobb för ”de annorlunda”.
Det är med andra ord inte bara karaktärerna som är intressanta – utan också deras (organisatoriska) omgivning. Dessa kriminalare, hackare och kriminaltekniker verkar jobba i ett sammanhang som skapar nödvändiga förutsättningar för att dessa personers potential och färdigheter kan komma deras organisationer till nytta. Antingen genom att organisationer utgör en nödvändig kontrast till hur våra nya hjältar tänker och fungerar – spänningen som driver fram aktiviteter som sedan leder till att fallet löses och skurken får sitt rättmätiga straff, eller genom att skapa fria zoner där huvudpersonerna kan låta sin begåvning och sina färdigheter briljera.
Men det är inte bara filmvärlden som börjar få upp ögonen för personers speciella och ovanliga färdigheter och personlighetsegenskaper. Förra året meddelade Microsoft – i gott sällskap av ett flertal andra mjukvaruföretag – att de startar ett pilotprojekt för personer med autism.
Människor med autism har styrkor som vi behöver på Microsoft. Varje individ är annorlunda, vissa har en fantastisk förmåga att komma ihåg information, eller tänka på detaljnivå, eller briljerar i matematik eller kodning, lät Microsoft meddela via sin operativa chef Mary Ellen Smith. Och det är inte bara på specialiserade avdelningar som vi hittar dessa fantastiska personer. Jonas Birgersson (Framtidsfabriken), Richard Branson (Virgin Group), Elon Musk (Tesla) och många andra superentreprenörer är kända för att inte vara sena med att framhäva sina ”handikapp” som styrkor och förklaringar till de egna framgångarna.
Såväl på film som utanför bioduken och tv-skärmarna rör vi oss alltså bort från de harmlösa, sårbara, empativäckande och till en stor del hjälplösa versioner av Simon (I rymden finns inga känslor), Raymond Babbitt (Rain Man), Val Waxman (Hollywood Ending) och Arnie Grape (Gilbert Grape). Att vara diagnosticerad aspergare, ADHD:are eller dyslektiker börjar (lyckligtvis) få en annan status och plats inte bara i våra organisationer men även i andra samhällssammanhang.
De satsningar som bland annat Microsoft och det danska företaget Specialisterne nu gett uttryck för kan vara ett tecken på att det händer något nytt i hur vi förhåller oss till människor som fungerar och tänker lite annorlunda än de flesta av oss.
Kanske, men bara kanske, är vi på väg någonstans där vi kan tänka oss organisationer som lite mindre organiseringsbara – eller åtminstone organiserade utifrån (toleransen mot) ett flertal avvikande rationaliteter och preferenser, kollegor som är (eller börjar förväntas vara) lite mindre formbara och anpassningsbara, och företagsledare som kan betraktas lite mindre som sociala statusprojekt.
Vi kanske är på väg mot organisationer som är något mer spännande och intressanta både att vara på och att studera.