Varför en biografi om Eric Rhenman? Rolf Carlsson kommer med 400 sidor om företagsekonomen Rhenman, som sträcker sig fram till 1965 och som kommer att följas av en del II som ska täcka tiden fram till 1993, det år då Rhenman rycktes bort i en olycka. I den kommande delen läggs fokus på forsknings- och konsultföretaget SIAR som Rhenman skapade.
Rolf Carlsson var medarbetare till Rhenman under många år och beundrar honom vilket framgår redan av bokens titel. Han använder också i boken talrika superlativer ”… Eric framstår med rätta som den rese han är i sin samtid.” Det är givetvis bra att läsaren i klartext får reda på denna inställning till föremålet för boken. Distansen är bristfällig i idolporträttet. Men Carlsson ger läsaren möjlighet att dra egna slutsatser med hjälp av utförliga redogörelser om Rhenmans tankar och göranden. Boken behandlar en period då företagsekonomin undergick en snabb utveckling, med Rhenman som en aktör. Carlsson visar på Rhenmans insatser i utveckling av frågor om företagsledning och företagsorganisation. I en bok om tjugo professorer i företagsekonomi under förra seklet finns Rhenman med bland föregångarna (Föregångare inom företagsekonomin, red. Lars Engwall. SNS förlag 1995).
Carlsson visar hur Rhenman under en vistelse 1959/60 vid Carnegie Tech i Pittsburg hade kontakt med Herbert Simon vars bok Administrative behavior han tidigare bekantat sig med och som påverkade honom. Där verkade storheter som James March, Herbert Simon och Richard Cyert i en nyskapande och kreativ handelshögskolemiljö. Detta satte sin prägel på sådant som organisation, administration, ledning och kalkylering och budgetering i utvecklingen av företagsekonomiämnet i Sverige. Carlsson jämför dock inte med andra svenska företagsekonomers insatser vilket gör det svårare att bedöma just Rhenmans betydelse.
Intressant är redogörelsen för Rhenmans medverkan i debatten om företagsdemokrati under 1960-talet. Han deltog aktivt i Svenska Arbetsgivarföreningens (SAF) projekt ”Demokratiseringen av arbetslivet”. Carlsson tydliggör Rhenmans intresse för styrning av företag som öppna system. I den så kallade intressentmodellen, inspirerad av Chester Barnard och Herbert Simon och med Philip Selznick som inspiratör för synen på ledarskap, får ledningen som en av intressenterna en särställning. Ledningen ska säkerställa intressebalans mellan de olika intressenternas önskemål. Carlsson visar hur Rhenman blev kritisk mot den statiska i ursprungsversionen av modellen som inte fångade upp dynamiken i företags utveckling. Varje företag är unikt och varje ledning har att hantera de olika intressena i den miljö och omgivning som företaget befinner sig i. Det finns ingen enhetlig mall. Rhenman talar om differentierad företagsdemokrati. Att SAF fångande upp intressentsynsättet och utnyttjade det i debatt och utveckling av företagsdemokrati är inte förvånande med tanke på den särställning som ledningen tilldelas.
Boken dokumenterar utförligt insatser i en förändringstid för företagsekonomin och företagsdemokratin i Sverige. Att det sedan görs i perspektivet av en enda enskild person är i sin ordning. Det är dock inte sista ordet.