Består samhället av människor? Nja, inte enbart. Förutom alla människor, ”fysiska personer”, finns det också mängder av juridiska. Juridiska personer liknar fysiska personer i många avseenden, men de är svårare att få syn på. Det har lett till att juridiska personer ibland missförstås eller underskattas.
Stater, kommuner, stiftelser, föreningar och aktiebolag är exempel på juridiska personer. De är skapade med ”fysiska personer” – i dagligt tal individer – som förebild. I likhet med individer kan juridiska personer sluta avtal och uppträda som part i domstolar. De kan precis som individer äga saker, men de kan själva inte ägas av någon. De kan köpa och sälja saker. De kan interagera med varandra och med individer – de kan till exempel förhandla med varandra eller anställa individer. Juridiska personer anses kunna göra saker – stater kan exempelvis försvara sig och aktiebolag kan producera varor och tjänster. De har en viss autonomi som gör att de kan fatta beslut om vad de ska göra. Därmed får de i likhet med individer också ansvar för sina handlingar. Juridiska personer anses ibland till och med kunna uttala sig och ha åsikter om olika frågor.
Den juridiska personen är en av mänsklighetens största uppfinningar på det sociala området. Dess betydelse för västerlandets utveckling och nutida situation är svår att överskatta. Vi är vana att dagligen interagera med juridiska personer, exempelvis på jobbet eller i butiker. Det är lätt att ta för givet att juridiska personer finns och att de har vissa former, men vi borde nog mer reflektera över varför de uppstått och varför de fått en viss utformning. Insikter i den juridiska personens historia kan bidra till en diskussion om huruvida dessa personer blivit för många eller för mäktiga, och om de borde utformas på nya sätt. I samhällsdebatten betonas ofta skillnaderna mellan olika typer av juridiska personer, till exempel mellan stater och aktiebolag. Men historien visar att juridiska personer har gemensamma rötter och att likheterna mellan dem därför också är stora.
Så hur hamnade vi i ett samhälle så fullt av juridiska personer? Det är jubileumstider för dessa personer. För ungefär tusen år sedan återuppfann och utvecklade kyrkan denna ursprungligen romerska konstruktion. Därmed kunde kyrkan lösa vissa av sina problem med äganderätt. Ett exempel var problemet att många rika personer gärna ville donera egendom till klosterverksamhet, medan munkar och nunnor skulle tillbringa sitt liv i fattigdom och inte kunde ta emot några rikedomar. Men med utgångspunkt i den romerska rättens begrepp universitas, med betydelsen ”alla i en” eller ”en helhet av många”, lanserades begreppet persona ficta, en ”föreställd person”. Klostret kunde ses som en sådan föreställd person. Om ett kloster inte betraktades som en grupp personer utan som en egen person med äganderätt kunde man donera till kloster utan att berika deras munkar eller nunnor.
Kyrkan själv kunde också ses som en sådan person, men innovationen spred sig ganska snart utanför kyrkan. Skrån, städer och universitet kunde uppträda som föreställda personer eller som vad vi i dag kallar juridiska personer. Den moderna staten skapades några århundranden senare med samma utgångspunkt. Vad som tidigare betraktats som kungens egendom blev nu statens – i stället för att basera sin makt på att han ägde stora landområden kunde kungen hänvisa till att han på Guds nåde var utsedd att styra och kontrollera staten och dess egendom.
1800-talet innebar ett stort uppsving när det gäller antalet juridiska personer. Från mitten av detta århundrande blev juridiska personer en central del av det ekonomiska livet genom att idén om aktiebolaget fick fastare konturer, och denna typ av juridisk person blev den dominerande formen för att bedriva storskalig produktion och handel. Aktiebolagens utbredning innebar en stor förändring. Den tidiga kapitalismen, den Karl Marx beskrev, byggde på personligt ägande hos ”kapitalister”, individer som ägde produktionsmedlen. Men när aktiebolag bildades överlämnade ägare av produktionskapital sin förmögenhet till aktiebolaget. Som belöning fick de rätt att utse styrelsen för denna juridiska person, och beviset på det blev dokument kallade aktier. Det blev en kapitalism byggd på kontroll av juridiska personer i stället för på individuellt ägande av produktionsmedlen.
1800-talet var också folkrörelsernas tid i många länder, inklusive Sverige, och dessa skapade en stor mängd föreningar. Även i dag är vi vana att se föreningar för de mest skilda ändamål, och så länge de organiseras på traditionellt sätt ses de som juridiska personer.
Men också 1900-talet innebar en tillväxt av antalet juridiska personer. Genom imperiernas undergång och avkoloniseringen ökade antalet stater drastiskt. Dessutom blev aktiebolag än vanligare genom att stater lättade på villkoren för privilegiet att inrätta aktiebolag. Från början var det vanligt att stater bara gav tillstånd att bilda ett aktiebolag om det kunde anses bidra till samhällsnyttan genom att leverera varor eller infrastruktur som staten inte kunde eller ville producera själv. Aktiebolag var ett slags privat-offentliga partnerskap. Numera ger stater som den svenska tillstånd till aktiebolag nästan automatiskt så snart några basala villkor uppfylls avseende till exempel aktiekapitalets storlek och styrelseledamöters ålder och vandel. Aktiebolag blev också instrument för att underlätta finansiering: stora aktiebolag emitterade aktier som spreds på många händer och blev föremål för omfattande handel. Därmed började aktieinnehav av många ses som en penningplacering bland andra snarare än som något som skulle ge dem inflytande över valet av styrelse. Denna utveckling har lett till dagens kapitalism, där det ofta räcker med att inneha ganska små andelar av aktiestocken för att utöva stort inflytande på styrelsevalet.
Antalet juridiska personer har också ökat genom att det har blivit allt vanligare att juridiska personer samarbetar genom att bilda nya juridiska personer, oftast föreningar. De bildar vad som kallas metaorganisationer. Exempel är branschförbund som Läkemedelsindustriföreningen eller Svensk Handel, där företag är medlemmar, eller sportförbund som Svenska fotbollförbundet, med idrottsföreningar som medlemmar, eller EU eller OECD, där stater är medlemmar. Bara i Sverige uppskattas antalet metaorganisationer till fler än 4 000. Det finns fler än 10 000 internationella metaorganisationer, och antalet har ökat kraftigt under de senaste femtio åren.
I slutet av 1900-talet ökade antalet juridiska personer ytterligare, åtminstone tillfälligt, när det blev på modet bland flera stora juridiska personer att minska sina verksamhetsområden och i stället köpa in tjänster eller produkter från andra – i näringslivet talade man om outsourcing och i den offentliga sektorn om privatisering. Inte minst i den offentliga sektorn blev det också vanligt med ”bolagisering”, att ersätta enheter inom stater och kommuner med nybildade aktiebolag där staten eller kommunen äger alla aktier.
En annan sentida tendens är att juridiska personer imiteras. Många verkar tycka att den juridiska personen är en så bra idé att viktiga egenskaper hos den bör tilldelas enheter som inte är juridiska personer i legal mening. De reformer av offentlig sektor under 1980- och 1990-talen som fick etiketten ”new public management” handlade till stor del om att få statliga myndigheter och kommunala förvaltningar att likna juridiska personer utan att ändra deras legala form. Myndigheter och förvaltningar kom att uppfattas som ett slags självständiga enheter snarare än som delar av staten eller den enskilda kommunen.
Tydligast var denna tendens inom utbildnings- och sjukvårdssektorerna. Förskolor, skolor, universitet, sjukhus och vårdcentraler skulle ha hög autonomi, och många försågs med ett slags fiktiva balansräkningar som antydde att de kunde äga tillgångar. De ansågs själva kunna anställa personer. De skulle utveckla sina egna syften och ha egna strategier och policyer. Därmed skulle dessa enheter kunna utveckla olika profiler och konkurrera med varandra och utomstående juridiska personer om ”kunderna”, som elever, studenter eller vårdsökande ibland kallades.
Sammantaget har den historiska utvecklingen lett fram till det nutida samhället där juridiska personer (eller imitationer av dem) spelar en minst sagt central roll. Juridiska personer förfogar över enorma tillgångar. Skev förmögenhetsfördelning mellan individer uppmärksammas ofta – mer sällan uppmärksammas den enorma skillnaden i förmögenhet mellan i stort sett alla individer och rika juridiska personer. Många juridiska personer har enorm makt, en makt som ofta används i den juridiska personens intresse snarare än i samhällets. Det går inte att förstå det moderna samhället utan att förstå vad juridiska personer är, deras betydelse och vilka roller de spelar. Studenter strömmar till samhällsvetenskapliga utbildningar där juridiska personer analyseras. Det gäller inte minst till utbildningar i företagsekonomi, ett ämne som har juridiska personer som sitt huvudsakliga studieobjekt.
Vi är alla starkt beroende av juridiska personer. Juridiska personer dominerar som arbetsgivare, på marknader är nästan alltid säljaren en juridisk person och ofta också köparen, och vi får allvarliga problem om ingen (eller fel) stat accepterar oss som medborgare.
Samtidigt är juridiska personer beroende av individer. För att göra något måste de ha individer som representerar dem, allra minst en styrelse som kan fatta beslut om vad som ska göras. Detta beroende kan leda till att vi överdriver individers roll i samhället och förminskar betydelsen av juridiska personer. Samma tendens underblåses av att juridiska personer kan uppfattas som mindre verkliga än individer. Även om juridiska personer har individen som förebild så förblir de abstrakta skapelser, inte så konkreta som individer – det går inte att se dem eller röra vid dem. Det är lite mystik över juridiska personer – de har en stark men inte påtaglig närvaro.
Det var antagligen inte helt lätt att övertyga medeltidens människor om existensen av juridiska personer. Men i dag verkar de flesta trots allt övertygade på det rent praktiska planet. I vardagslivet har vi inte några svårigheter att tala om juridiska personer som vi talar om individer, som några som gör saker och som vi kan interagera med. I uttryckssätt och interaktioner visar vi att vi i praktiken tror att de finns. Juridiska personer är vad som kallats ”sociala fakta”.
Knivigare blir det i mer principiella resonemang. Då framhålls ibland individer på bekostnad av juridiska personer. Ibland sägs till exempel att ”staten, det är vi”, det vill säga bara ett konglomerat av medborgare. Och ibland talas det om att aktiebolag har ägare, där man verkar hävda att de som äger aktier i ett bolag äger själva bolaget. Men staten är inte ”vi”, en samling medborgare, utan en egen person. Och om de som äger aktier i ett bolag ägde själva bolaget (vad det nu skulle betyda?) skulle det innebära att aktiebolaget upphörde som juridisk person.
En ytterligare variant är att hävda att juridiska personer ”består av” individer, något som om det togs på allvar skulle ha samma effekt. Lika lite som det nyuppfunna klostret ”bestod av” munkar eller nunnor, lika lite består dagens svenska kyrka av sina medlemmar eller anställda. Att vara medlem eller anställd i Svenska kyrkan innebär att ha speciella rättigheter och skyldigheter (olika för medlemmar och anställda) i relation till denna juridiska person, inte att vara en del av kyrkan.
Metaorganisationer missuppfattas ibland på liknande sätt – de juridiska personer som är medlemmar tonas ner och i stället framhålls individer. Det talas till exempel ibland om någon dryg miljon LO-medlemmar. Men Landsorganisationen, LO, är en metaorganisation som bara har fjorton medlemmar, som alla är fackförbund, inte individer.
Alla dessa utsagor kan förstås enbart tyda på slarvigt språkbruk, men de kan också ha en djupare ideologisk grund. Intressant nog brukar det vara opinionsbildare på politikens vänstra sida som talar om staten som ”vi”, medan det ofta är högerröster som talar om ägare till aktiebolag. Stater och aktiebolag kanske framstår som mindre hotfulla och allmänt snällare om de egentligen inte är personer i egen rätt utan består av enskilda medborgare eller ägs av tusentals aktieägare.
Det finns all anledning att uppmärksamma den juridiska personens tusenårsjubileum. Det finns inget skäl att förringa dess betydelse genom att reducera den till en grupp individer. Inte heller finns anledning att se den som något naturfenomen vars utformning och utbredning inte ytterst kan kontrolleras av demokratiska beslut fattade av oss, de ”fysiska personerna”.
Nils Brunsson är professor i företagsekonomi och knuten till Uppsala universitet och Stocholms centrum för forskning om offentlig sektor (Score)