Professionalisering av lärarutbildningen syftar till att spegla den svenska utvecklingen av skolan och lärarutbildningen. Bokens empiriska och analytiska fokus riktas mot den svenska lärarutbildningens kunskapsbas och de historiska processer, politiska interventioner och intressen som format utbildningen. Man vill belysa lärarutbildningens roll i statens styrning av skolpolitiken och vad detta har betytt för läraryrkets status som profession. Då det är en utbildning som till stor del styrs av staten avviker den i förhållande till vad som är typiskt för en klassisk professionsutbildning. I boken analyseras detta så som det ser ut i dag men också genom de reformer som påverkat utbildningen under sedan 70-talet. I boken jämför man Sverige och Finland för att förstå lärarutbildningen och lärarprofessionen ur en samhällelig kontext.
Bokens analyser visar att det är den politiska styrningen av innehållet i lärarutbildningen, samt hur lärarutbildningen bemannas i de båda länderna, som utgör den stora skillnaden mellan om lärarkåren kan utveckla en lärarprofession med egen kunskapsbas eller inte. Man kommer fram till att avsaknaden av lärarutbildning och praktisk erfarenhet hos lärarutbildarna i Sverige, tillsammans med att skolan i Sverige är fragmentiserad och skör och driver dit samtidens politiska vindar blåser, är orsakerna till att lärarkåren inte är en professionskår. I Sverige har lärarkåren varit exkluderad från akademisk meritering då lärarutbildningen inte är på en magisternivå och det inte, så som i Finland, är lärarutbildare med lärarutbildning samt praktisk erfarenhet av yrket som utbildar blivande lärare.
Boken väcker en nyfikenhet kring hur denna analys skulle kunna användas för att lyfta frågan kring skolans och lärarutbildningens framtid. Det råder en enlighet kring att lärarens kompetens är den enskilt viktigaste faktorn för att en elev ska lyckas med sin skolgång. Men det råder inte lika stor enlighet kring hur man nationellt ska se till att på lång sikt bygga en professionell lärarkår samt ge förutsättningar för detta.
Jag, liksom redaktörerna, kan se att Sverige kan vara på väg mot en stabilare styrning med en önskan om att professionalisera läraryrket samt lärarutbildningen. För att detta ska vara hållbart och möjligt på sikt behöver lärarutbildningen knyta an till praktiknära forskning. Det ses som framgångsrikt i Finland att avslutad lärarexamen ger magisterexamen. För svensk del skulle detta ytterligare kunna öka statusen på lärarutbildningen. Lärare ges då möjlighet att undervisa på lärarutbildningen samtidigt som praktiknära forskning kan bedrivas. Vilket, enligt författarna, är en förutsättning för att lärarprofessionen ska kunna växa fram.
Jag ser och har erfarit hur skolan och lärarutbildningen i Sverige fått följa tidens politiska vindar, på bekostnad av stabilitet, långsiktighet och professionalisering. Den stora osäkerheten är om staten kan få en bred konsensus i en långsiktigare och mer stabil styrning av svensk skola och lärarutbildning.
Analysen av den finska skolan skulle kunna, menar redaktörerna, avfärdas som ännu en historia om den finska framgångssagan. Men boken lyfter mer djupgående förklaringar till varför den finska skolan präglats av stabilitet. Den ljusa bilden av Finland framträder också mot bakgrund av bilden av den på djupet fragmentiserade, sköra svenska skolan som driver dit samtidens politiska vindar blåser.
Av Ulrika Prössel Eriksson, rektor vid Augustensborgsskolan, Malmö